Le Cygne av Charles Baudelaire



Charles Baudelaire ca 1863

 Le Cygne är en av Baudelaires Parisiska tavlor. Den ingår i Les Fleurs du Mal och skrevs 1859. En melankolisk man vandrar fram längs Paris gator, gator som efter baron von Haussmanns framfart blivit ’upprustade’ till stora, breda boulevarder, och bildar en ödslig stenöken i den tidigare så levande staden. När poeten går över Place du Carrousel tänker han på ett stycke ur Aeneiden av Vergilius: Andromake, i grekisk exil efter flykten från Troja, går med offergåvor till maken Hectors tomma grav. Han minns en annan händelse, det låg tidigare ett stort menageri i närheten och en dag råkade han se en svan, un cygne, som lyckats fly ur sin bur. Svanen är dock inte lyckligare för det, Paris gator är torra och ogästvänliga och den längtar tillbaks till den vackra sjö där den en gång fötts. Poeten ser en parallell i sin egen känsla av främlingskap och exil till både Andromake och svanen, och han konstaterar uppgivet att ”Paris change, mais rien dans ma mélancolie n’a bougé”. Han känner sig frånkopplad från verkligheten, allt han ser blir allegorier, och han har förlorat förmågan att relatera till den fysiska världen. Han får ytterligare några minnesbilder som spelas upp som filmsnuttar för honom: han ser en negress som söker Afrikas kokospalmer bortom hustaken och smogen, men precis som svanen kommer hon ingen vart utan bara trampar i gyttjan. I slutstrofen beskriver poeten hur hans själ gått i exil i en skog, där endast dessa gamla minnesbilder kan påminna honom om hur saker och ting brukade vara.


Det är tydligt att diktarjaget kopplar ihop sina känslor av melankoli och främlingskap med förlusten av ’det gamla Paris’ – det är åsynen av den nya stadsbilden som sätter igång hela kedjan av associationer och han återkopplar också till detta ständiga byggande senare i dikten. Intressant nog finns det en hel del i det han själv uttrycker som motsäger att detta skulle vara den främsta orsaken, framförallt den vers som redan citerats ovan där det klart och tydligt sägs att hans melankoli är oförändrad trots att Paris inte längre är det samma som förr. Dessutom går flera av de liknelser och allegorier han räknar upp att överföra på honom själv i ännu högre grad än vad han verkar ha tänkt sig. Det är som att det finns två skilda röster i dikten, eller rättare sagt två nivåer som säger emot varandra: det är diktarjaget som menar att det är förändringarna i staden som är skälet till hans alienation, och samtidigt finns där en underliggande röst, en röst som så att säga lägger orden i munnen på diktarjaget. Denna röst, låt oss kalla den ’diktaren’, underminerar diktarjagets åsikt och tycks peka på att det är något annat som är orsaken: istället för att det är förändrandet av staden som är problemet så är det själva det faktum att han lever i en stad som givit upphov till dessa känslor. Liksom det för svanen inte är övergången från fångenskapen i menageriet till ’fångenskapen’ i staden utan fångenskapen i sig som gör att den är olycklig, så är det själva stadslivet som fungerar som en bur för poeten (och människorna). Staden har fört människan bort från hennes naturliga miljö, och i det moderna stadslivet har hon slutat känna sig som en del av naturen och ekosystemet. Denna förlorade samhörighet med omgivningen, ett förlorat ’sense of place’, är vad som gör att poeten inte kan känna sig hemma.

Att säga att det finns en ekologisk medvetenhet i Baudelaires dikt är att dra det lite för långt, men om inte annat så tematiseras människans relation till sin omgivning. För dagens läsare, som förhoppningsvis själva kommit till någon form av insikt om hur människans syn på sin egen roll på jorden lett till enormt destruktiva konsekvenser, kan Le Cygne ändå påminna om hur denna skeva självbild hos människan inte bara skadar den natur hon inte ser sig som en del av utan också drabbar henne själv.